Jag är glad för andra att de får jobb, men de känns lite i mig. Inte av avund utan av funderingar. Jag kommer aldrig vara den som är tyst då jag inte behöver, men är de sånna arbetsgivarna vill ha??? Ja, funderingarna blir många och självförtroendet tryter. Men de är så de är att vara arbetslös i dagens samhälle. Man ska bara vara och helst ej kunna mer än de som jobbar på sin arbetsplats och absolut inte ge förslag eller ha funderingar för då ryker man direkt (gäller absolut inte alla arbetsplatser, men många). Jag har svårt för att stilla tiga och ej ge förslag eller ha funderingar. Kanske de är en av orsakerna till att jag ej har ett fast jobb. Liten stad och mycket skitsnack gör inte saker bättre.
Tänk så många gånger vi har haft funderingarna på att flytta. Maken vill flytta till Norge. Men jag tycker de är för långt och för stor omställning. Jag kan sträcka mig inom Sverige. Tanken finns där, när de sker vet jag inte eller rättare sagt OM de sker.
Har ni ett jobb??? Visa då att ni är stolt över de och glad att ni har ett. Ni vet troligtvis inte hur de är att vara arbetslös och hoppa runt på olika arbetsplatser. Jag kanske har mer erfarenhet än många andra som har ett fast jobb, men vad ger de mig, inte jobb i alla fall. Men hoppet finns där även hos mig alla de gånger jag säger ja till några timmar på en arbetsplats. För någon gång är de väl min tur att ha en månadslön. "ler"
Ha en bra dag!
Liselott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar